Den 14 aug 2022 var en varm sommardag, över 30 grader ute. Jag hade precis kört ett gympass med min PT. Tyngdlyftning, rusher med medicinboll. Drack extra mycket vatten med tanke på värmen. Jag tränade tyngdlyftning och crossfit två gånger i veckan, dansade en gång i veckan. Jag har nog aldrig varit starkare. På vägen hem svimmar jag på cykeln. Faller ihop och tar emot marken med ansiktet. Jag minns inte det här. Jag vaknar i ambulansen och blir lite imponerad av att jag kan mitt personnummer utantill, trots att jag inte minns vad som har hänt.

Jag jobbar som journalist och på vägen till akuten är jag mest nyfiken över hur ambulanspersonalens vardag har varit, det är ju Malmöfestival. Timmarna i väntan på CT-röntgen på akuten reflekterar jag över hur normal jag känner mig i både kroppen och sinnet, det är bara halva ansiktet som är uppsvullet.

De första dagarna försöker jag jobba hemifrån. En timme eller två i stöten framför datorn. Sedan stänger tankeverksamheten av. Kroppen vill lägga sig ner.

Vårdcentralen ordinerar vila. Jag stannar hemma i en månad i väntan på att alla blåmärken i ansiktet har ebbat ut.

Det är inte förrän jag kommer tillbaka till jobbet som jag märker att något inte är som det ska. Jag är ljud- och ljuskänslig, blir yr och illamående, jag är rädd för att röra på mig, hjärndimman är påtaglig.

Tre månader efter olyckan ordinerar min vårdcentral fortsatt vila. Men mitt tillstånd har förvärrats. Jag hittar inte ord, tappar minnet, kan inte hålla ögonkontakt och koncentrationen. Jag blir mer och mer förvirrad och känner inte igen mig själv. Mina vänner känner inte igen mig.

Det här påverkar mitt humör väldigt mycket. Jag söker hjälp för nedstämdhet. Men min terapeut som känner mig sedan tidigare kan snabbt konstatera att det inte finns något att bearbeta. Min ångest står inte i proportion till hur bra jag har det i livet i övrigt.

Efter ytterligare ett par månader dyker en undersida om hjärnskakning upp på 1177.se. Plötsligt läser jag om mig själv. Det står också att man ska få hjälp av sin vårdcentral. Den här gången får jag träffa en fysioterapeut som ringer upp Hjärnskakningsmottagningen i Malmö med en gång. Jag får en tid redan nästa dag. Det finns så tydligt ett före och ett efter här.

Efter två veckors behandling hade hjärndimman, yrseln och illamåendet lättat märkbart. Där och då tänkte jag hur fantastiskt det var att ett par minuters träning av ögonmotoriken varje dag kunde ha så stor effekt. Men det viktigaste var att få en utredning, att äntligen få förståelse för vad som har hänt och förklaring för hur symtomen kunde eskalera. Att det inte var jag som felades.

Vägen ut ur dimman var en rehabiliteringsplan som med så enkla men viktiga medel gjorde stor skillnad. Kompetensen på hjärnskakningsmottagningen och tryggheten i behandlingen hos Victor Bull har varit helt avgörande.

Åtta månader senare behöver jag fortfarande planera in en balanserad vardag med tid för återhämtning. Den sociala biten när alla sinnen går på högvarv är fortfarande tröttande. Men jag kan vara med alla dagar i veckan. Jag vågar röra på mig. Och jag känner igen mig själv igen.