Innan min första hjärnskakning var jag elithandbollsspelare i Ystads IF. Jag hade en tillvaro som är få förunnade, jag levde på min idrott. Detta gjorde att jag hade mycket tid att umgås med min flickvän som var föräldraledig med vår son. Med tanke på att jag har fyra hjärnskakningar som uppkommit vid fyra helt olika situationer är det för mig svårt att generellt säga hur ”det känns att få en hjärnskakning”. Det är också värt att nämna att jag råkat ut för den här typen av situationer vid ett flertal tillfällen innan mina hjärnskakningar.

Vid det första tillfället fick jag en spark i huvudet, jag minns sparken och jag minns när jag slog i golvet, men sen är det lite suddigt och när jag öppnar ögonen igen står mina lagkamrater i en ring runt mig och tittar ner där jag ligger på golvet. Jag kände inte direkt någon större smärta, mer än att jag hade blivit sparkad i huvudet.

Vid det andra tilllfället fick jag en armbåge i huvudet under en match. Det var en jämn match och jag var sprängfylld med adrenalin vilket gjorde att jag spelade vidare. Jag kände mig inte särskilt yr och hade ingen direkt huvudvärk precis efter smällen. Alla symtom kom först senare. På vägen hem från matchen kände jag viss yrsel och även huvudvärk. Även om alla situationer som gett mig mina  hjärnskakningar varit olika har händelseförloppet timmarna och dagarna efteråt varit ganska snarlika. Det enda undantaget är den första som var något mer dramatisk, då jag inte riktigt minns allting. Vid de tre övriga tillfällena har jag inte känt mig särskilt påverkad efter smällen, mer än lite omtöcknad. Detta har under kvällen/morgonen efter övergått till yrsel och huvudvärk.

Mina symtom har nästan uteslutande bestått av yrsel och huvudvärk, men vi några enstaka tillfällen har jag också upplevt ljuskänslighet. Dessa symtom förföljde mig mer eller mindre intensivt genom alla tre rehabiliteringsprocesser jag genomfört. För mig var inte symtomen den faktor som var mest utmanande för mig, utan oförutsägbarheten i vägen tillbaka. Det kunde ibland kännas nästan helt bra igen och jag trodde att jag snart skulle kunna vara tillbaka på planen, för att dagen därpå uppleva yrsel nästan direkt vid pulshöjning. Denna oförutsägbarhet gjorde att jag ofta kände mig maktlös inför mitt mående och inte kunde påverka när jag skulle må bättre.

När jag var färdig med rehabiliteringen efter min tredje hjärnskakning hade jag tagit beslutet att avsluta min karriär som elitidrottare när säsongen var över, jag ville avsluta på banan och på mina egna villkor. Tyvärr går inte alltid livet som planerat och oturen var framme redan på uppvärmningen till den första matchen efter den tredje hjärnskakningen. Då visste jag direkt att det var sista gången jag värmde upp till en match. Efter den fjärde hjärnskakningen valde jag att med omedelbar verkan avsluta min elitkarriär. För mig blev alltså konsekvensen av mina hjärnskakningar att pojkdrömmen och en priviligierad tillvaro som heltidsanställd elitidrottare abrupt tog slut. Jag har under min aktiva karriär utbildat mig och fick direkt ett jobb när jag väl slutade. Trots allt tycker jag att jag har haft tur med mina hjärnskakningar, eftersom jag har kunnat jobba nästan obehindrat (på mitt kontorsjobb) under rehabprocessen. Med perspektiv och när cirka 1,5 år har gått har jag inga symtom kvar och ser mig själv som helt återställd.

De viktigaste faktorerna för att må bättre är att rätt rehab genomförs och att du har rätt ”mind-set” otroligt viktigt. Jag testat både att bli frisk från hjärnskakning med ”hjärntrappan” och med hjälp av Victor Bull. Skillnaden är enormt stor, bara viss information jag fick från Bull gjorde att jag mådde bättre på en gång (exempelvis att symtom inte är farliga), att våga utmana symtomen istället för at rätta sig efter dem.

Idag är mitt liv väldigt annorlunda jämfört mot tiden som elitidrottare, men definitivt inte sämre! Jag har ett heltidsarbete, har barn och lever ett helt vanligt liv utan begränsningar. Detta gör att jag känner att beslutet att lägga elitkarriären på hyllan var helt rätt även om det i stunden var extremt svårt och jobbigt att ta det beslutet.

Utan hjälpen från Victor Bull hade jag gett upp långt innan. Det kändes otroligt tryggt att ha Victor som ansvarig för min rehab, det fanns alltid tid för frågor, diskussion kring upplägg/belastning eller bara lite peppande ord när jag behövde det som mest. Jag kände mig också väldigt trygg i att återvända till spel efter att ha genomfört ”slutestet”.

Jag hade inte kunnat önska mig bättre hjälp än detta för att bli frisk från mina hjärnskakningar. Jag rekommenderar alla att ta den hjälpen om man lider av en hjärnskakning.