Mitt namn är Tobias Lindhe, jag har hunnit bli 41 år och är bosatt i Osby i nordöstra Skåne. Till vardags arbetar jag som idrottslärare på en högstadieskola hemma i Osby. Liv och fritid har alltid kretsat kring träning, friluftsliv och fysiska utmaningar på olika sätt. Jag var under ett antal år spelande tränare i innebandy, samtidigt spelade jag fotboll när tid fanns, en del styrketräning och däremellan friluftslivsaktiviteter i olika former. Samtidigt var jag i en period i livet där jag hade fått för mig att jag skulle bli bättre på att springa, så jag försökte klämma in 2-3 mil löpning varje vecka.

En helt vanlig innebandyträning hösten 2020, en närkamp som så många gånger förr genom åren. Min haka träffas av en axel och det svartnar för ögonen. Kände mig lite snurrig och omtöcknad efteråt, lite som en dimma i huvudet. Detta satt i under kvällen, blev varken bättre eller sämre. Kände igen symptomen från tidigare erfarenheter, så tänkte att det var en hjärnskakning. ”Vila några dagar så blir det säkert bra”, vi hade en match kommande helg men tankarna då var att det inte skulle vara några problem.

De kommande dagarna tänkte jag inte så mycket på det, yrsel och den där konstiga känslan av dimma fanns dock kvar. Dock kände jag mig extremt trött hela tiden och som att hjärnan aldrig kopplade av. Även om jag inte gjorde eller tänkte på något så kändes det som att hjärnan gick på högvarv.

Veckorna gick och det blev inte bättre, snarare sämre. Jag drog för mig att söka mig till vårdcentral för hjälp även om jag till sist kände mig tvungen, svaren där gjorde dock varken till eller från. “Vila”, “du kanske bara är stressad”, “det är bara hjärnskakning om man är avsvimmad”…

För att klara av jobbet så togs allt annat bort! Ingen träning, ingen fritid, inga sociala kontakter. Jobba och sova var allt som orkades med. För varje vecka försvann energin snabbare och snabbare. Jag insåg där någon gång att vila bort det inte skulle funka, men att känna att det fanns noll energi och samtidigt försöka ta reda på vem och vad som kan hjälpa var ingen enkel ekvation. Lite drygt 1 år tog det innan jag kom i kontakt med vårdinstanser och personer som jag kände kunde hjälpa mig att ta steg i rätt riktning. Efter 5-6 månader hade det hänt saker, jag kunde träna väldigt lätt utan större bakslag, känslan var dock att det tog stopp. Vi kom inte längre, dimman i huvudet fanns kvar, jag kände mig väldigt begränsad i vad jag kunde och orkade göra. Kände mig inte nöjd! Även om tanken att det skulle vara så resten av livet var något jag försökte sopa bort, så fanns den där.

Det var ungefär 2,5 år efter hjärnskakningen jag fick ett tips om Victor Bull och en hjärnskakningsmottagning i Malmö och bokade in mig för ett besök. Nu började det hända saker på riktigt!

För min del var det viktigaste att få hopp, att det skulle någon gång bli bra! Det var också väldigt tydligt att pulsträning var min väg framåt, för varje träningspass jag genomförde kände jag att jag klarade mer och mer. Livet kunde mer och mer gå åt hur det var innan skadan. En för mig väldigt viktig sak var när jag en morgon kunde konstatera att dimman, surret i huvudet var borta. Just nu känns det som att jag är väldigt nära hur livet borde vara. Jag kan i princip träna hur jag vill, mer energi till sociala aktiviteter och jag känner mig pigg och alert i både huvud och kropp. Det enda som jag känner begränsar mig just nu är att energin tar slut snabbare än “normalt”.

Kontakten med hjärnskakningsmottagningen var helt avgörande för min del. Istället för försiktighet och hålla tillbaka var det mer fokus på progression och framåt, ingen gräns i hur långt man kan nå. Det var precis det jag behövde efter så lång tid.